Näkökulma

7.12.2016

 Janina Mackiewicz 

Har vi en framtid på arbetsmarknaden?

De flesta har hört eller läst om att högutbildade flyttar allt mer utomlands. För de svenskspråkigas del har utflyttningen till Sverige ökat märkbart. Ibland är det dock svårt att få någon att ens flytta till andra sidan landet, då det sociala nätverket redan finns på ett ställe. Ännu svårare är det att flytta till ett annat land med annorlunda regler och annat språk. Det finns ändå flera orsaker som inverkar i flyttbeslutet: det är svårt att få jobb i Finland inom egen bransch, man vill ha internationell erfarenhet, lönerna och levnadsstandarden är kanske bättre i ett annat land eller så flyttar man på grund av familjeskäl.

Jag har egentligen ingen aning ifall det är lättare eller svårare att hitta och få ett jobb i utomlands. Oftast handlar det om god tur att få ett jobb överhuvudtaget. Det är lika brutalt överallt har jag hört och upplevt. Man skickar tiotals, hundratals ansökningar – filar och personifierar enligt arbetsannonsen – och så hör man ingenting. Inget ”tack för din ansökan”. Att få feedback kan man ju bara drömma om. Ansökningarna eldas till kråkorna och ryker ur skorstenen. Det är förtvivlande att ha en högre utbildning, språkkunskaper, nätverk, internationell erfarenhet och en utåtriktad personlighet då man sitter där och finslipar på sin sjuttioandra ansökan. Det finns inga tröstord: det gäller bara att kämpa, vara ihärdig och komma ihåg att högre utbildning är trots allt det bästa skyddet mot arbetslöshet. Enligt Europeiska kommissionens prognoser kommer hälften av arbetsplatserna i Europa behöva högutbildad arbetskraft.

Att läsa hur europeiska arbetsmarknaden är i obalans och hur det finns ett skriande behov av IT-professionella tär en samhällsvetare mest i hjärtat. Kommissionen hänvisar titt som tätt till bristen på 756 000 ofyllda arbetsplatser inom IT-sektorn fram tills 2020. Måste vi alla bli IT-experter för att få ett jobb i framtiden? Det är ju klart att alla våra jobb digitaliseras i ökande takt och att det krävs kunskap i att hantera olika program och plattformar. Arbetsmarknaderna behöver oss samhällsvetare – vi är generalister och experter som fort kan uppta olika funktioner. Det krävs dock en bättre koppling mellan studierna och arbetslivet, och framförallt med teknologivärlden, för att anpassa oss bättre till arbetsmarknadernas behov.

Hur blir det sen då man vill återvända hem och använda all den kunskap man fått utomlands? Cirkulär migration skulle förstärka den nationella kunskaps- och kompetensbasen med nya idéer. I folkmun pratas det om hur fint det är med utlandserfarenhet och språkkunskap, men när det kommer till kritan lyckas inte många arbetsgivare riktigt begripa internationell erfarenhet. Jag har läst bl.a. att utlandserfarenhet underskattas på arbetsmarknaden. I en annan diskussion hörde jag hur utlandserfarenhet ses som en ”semester” från arbetslivet i Finland.

Vad jag egentligen vill säga är att alla ska våga mera, pröva mera. Alla kan eller vill inte jobba utomlands, men Finland måste kunna ta vara på de personer som gör det. Det värsta skulle vara en situation där vi har en kompetensflykt och ingen b-plan för att locka dem tillbaka för att förstärka den finländska arbetsmarknaden och ekonomin.

Janina Mackiewicz

Skrivaren är fullmäktigemedlem i YKA och handläggare på Eurocadres (rådet för europeiska chefer och specialister) i Bryssel.

Kommentoi

avatar
  Subscribe  
Ilmoita
Jaa artikkeli