I återuppbyggnaden kommer fackföreningsrörelsens fördomsfrihet att vägas

Jag vill se en fackföreningsrörelse som förhåller sig fördomsfritt till allt nytt. Om vi försöker upprätthålla det gamla – eller strävar tillbaka till det som ansågs vara normalt ännu 2019 – försvarar vi bara förvärvade förmåner.

Vårens coronaviruskris var en överraskning för oss alla. Eller överraskning och överraskning – budskapen och informationen från Kina och senare Italien nådde oss nog, men i början av året kunde få ännu förutse hur totalt vardagen skulle förändras under våren.

Att stänga samhället har alltid sitt pris. Och priset är inte endast ekonomiskt, utan också socialt och mänskligt. Att människor måste stanna innanför fyra väggar kommer att ha en inverkan på oss alla ännu länge.

Flera arbetsgrupper funderar nu på hur vi ska komma på fötter så fort som möjligt.

Jag tycker att fackföreningsrörelsen har en viktig uppgift i detta. Det räcker ändå inte att vi nöjer oss med vår traditionella uppgift. Vår roll bör inte reduceras till att driva kassaverksamhet och hjälpa människor snabbt, även om dessa uppgifter har en stor betydelse ur mänskligt perspektiv. Vi förväntas sköta de här uppgifterna på bästa möjliga sätt också när samhället inte utsatts för en omfattande kris.

Nu förväntar jag mig mer av oss.

Vi vill att staten ska satsa på att inget förändras.

Vi hittar ofta fler problem än möjligheter i det som är nytt.

Vi oroar oss. Vad ska det riktigt bli av det här?

Om vi är helt ärliga har vår rörelse inte alltid haft den öppnaste möjliga inställningen till förändring. Nu när Finland måste lyftas på fötter behöver vi fördomsfrihet. Nu om någonsin måste vi sätta oss in i vad omvälvningarna i arbetslivet egentligen innebär. Vad de innebär för arbetsförhållandena, men framför allt vad de innebär för hur arbetet utförs. Arbetsplatser försvinner, nytt arbete uppkommer, verksamhetssätt förändras. Vissa branscher och förbund har förstås redan tidigare tvingats möta detta.

Akava borde vara en föregångare i denna fråga. Våra medlemmar arbetar allt oftare med arbete som är oberoende av tid och plats, och under coronavirusepidemin har det också bevisats att det är möjligt att ta i bruk nya metoder och redskap till och med inom de allra traditionellaste jobben inom Akava.

Men smärtsamt har det också varit.

Kunde vi alltså stöda och hjälpa våra medlemmar ännu bättre när arbetets karaktär förändras och man måste ta till sig nytt i snabb takt? Detta kunde ha en betydande samhällelig inverkan i framtiden – inte endast vad gäller förberedelserna inför eventuella nya vågor av epidemin, utan också i den vanliga vardagen, till exempel på att kombinera familj och arbete, samt på att göra det lättare för människor att välja var de bor oberoende av deras arbete.

Coronaviruskrisen har varit tung, och vi kan bara gissa vad dess följder kommer att bli. Men redan nu kan vi se att den också har skapat nytt. Fackföreningsrörelsen – vi här på Akava – borde prata om vad detta har inneburit och kunde innebära vad gäller våra egna reformer. Det skulle vara en möjlighet att prata om hur situationen har påverkat arbetet inom olika branscher och vilka förväntningar och önskemål våra medlemmar har för oss. Det är inte bara fråga om att betjäna våra medlemmar, utan om att betjäna de finländska arbetsplatserna. Och när det gäller att lyfta Finland på fötter är det inte någon liten uppgift.